När fasaden rasar
Jag HATAR att må såhär, att när jag är ensam hemma sjunka ner i tankar och funderingar.
Att inte känna sig som den människa jag ska/borde vara, utan jag känner mig så liten och obetydlig.!
Jag vill vara den jag än gång va, eller iaf så som jag tycker jag borde vara.
Inte denna människa som inte ser glädje i det mesta, en person som inte orkar göra saker utan att bli fruktansvärt trött och då blir jag som oftast oxå på dåligt humör..
Det är ingen som förtjänar att behöva må såhär, jag vill må bra.
Få känna glädje, på riktigt!
Inte det där fejkade som dom flesta dagarna finns där istället för riktig glädje!
Att man ska behöva förlora vänner som inte verkar tycka det är så roligt att ha en sjuk vän, att dom inte orka stanna kvar!
Det är inte frivilligt att må såhär, jag kan inte rycka upp mig.
Det funkar inte så!!
Men vem ska man prata med om man inte kan prata med sina vänner?
Min man försöker jag prata med, men ofta så säger jag att allt är OK bara för att han ska slippa höra.
Ingen kan förstå ensamhetskänslan som jag har!
Jag känner mig så jävla ensam mest jämt, att inte få ha dom jag bryr mig mest om i närheten gör fysiskt ont.
Jag vet att Tomas finns här för mig hela tiden men jag vet att han oxå känner sig ensam ibland.
Och jag vill bara att han ska få må bra! Jag vill inte att han ska förlora vänner pga av mig och min sjukdom.
Han säger vackra, hjälpsamma och fina saker till mig varje dag och det hjälper!
Utan hans kämpade för mig så hade jag nog inte varit där jag är idag, om jag ens levt idag.
Han har räddat mig så många gånger och jag är evigt tacksam för att han stannat kvar här efter allt skit vi gått igenom under dessa 14år! ❤️
Men jag behöver mer...
Jag behöver min äldsta vän, att bo 27mil ifrån henne är jättejobbigt.
Det händer så mycket i vår liv nu och jag vill dela allt med henne!
All hennes glädje gör mig starkare, att få ha träffat henne 1dag i veckan i 3veckor har varit underbart ❤️
Jag behöver min familj, dom bor långt borta och ibland behöver man mamma o pappa trots att man är 30år fyllda.❤️
Jag behöver känna mig älskad och omtyckt precis lika mycket som alla andra gör, kanske bara lite mer just nu än innan.
Att få känna mig som mig själv är en lyx idag och helgen jag och Tomas spenderade i Östersund gjorde att jag samlade massa kraft, men mådde både så bra och så dåligt när vi kom hem.
Men varför kan aldrig den braiga känslan få stanna kvar längre för.
Varför måste jag må såhär dåligt
Varför måste jag behöva gå igenom detta
Varför måste Tomas gå igenom detta
Varför måste jag känna mig som en urvriden disktrasa mest varje dag och varför måste alltid tårarna strila ner för mina kinder
Varför måste jag leva i detta jävla vaccum
Varför kan inte mina drömmar slå in
Varför kan inte våra drömmar slå in
Jag har älskat dig i mer än 14 år och vill inte förlora dig ❤️
Från första gången jag såg dig tills dagens datum och resten av mitt liv kommer jag att älska dig!
