Att ta sig ut levandes
Ibland när alla tankar snurrar som värst i huvudet och det känns som om hjärnan ska sprängas, då kommer tanken att kommer jag och vi ta oss ur detta levandes?
- Kommer jag få den hjälp jag behöver?
- Kommer vårat förhållande klara mer av denna påfrestning?
- Kommer mina/våra vänner finnas kvar när vi fortfarande inte kommit över kanten på stupet?
- Kommer vi kunna bo kvar?
- Kommer vi behöva flytta?
- Kommer drömmen någonsin uppfyllas?
- Kommer jag överleva detta?
I min utredning ang min sjukskrivning fick jag inte så jätteupplyftande nyheter, depressionen visste vi ju om men inte det andra!
Att det finns papper på hur sjuk jag faktiskt är är på ett sätt skönt, då kan jag visa alla människor som tror att det är inbillning och att ja men det syns ju inte att du är sjuk, att det är jag faktiskt visst det!
Vem fan skulle vilja vara hemma och må såhär frivilligt??
På ett annat sätt är det sorgligt, det finns för evigt dokumenterat att jag varit inlagd på psykakuten för att läkaren trodde jag skulle ta livet av mig, det står att jag är hädanefter alltid är en person med en diagnos, det står att jag aldrig kommer kunna utföra ett arbete på heltid, det står att jag är självmordsbenägen för det är en del av mig som människa!
Vem kan älska en människa med så mycket bagage?
Vem orkar ha en vän som hela tiden kämpar mot dom svarta tankarna?
Vem vill känna sig som familjens svarta får?
Det behövs ofta så lite som inte går ens väg för att dom negativa tankarna ska ta över totalt.!
Nått så litet som att inte få svar på ett sms!
Är dock så sjukt tacksam för mina/våra underbara människor som faktiskt stannat kvar i mitt/vårat liv och dom som väljer att komma in i mitt/vårat liv mitt i allt kaos ❤️
❤️
❤️ Mina underbara pärlor i stan som alltid ställer upp när jag/vi behöver sällskap och nånstans att bo.
❤️ Att få ha familj här i Frostviken och speciellt min absoluta livs kärlek Walter som kan då vilken dålig dag som helst att bli en bra dag.
❤️ Familjen tajkon i Jorm som alltid står med öppna armar när man behöver gråta, skratta eller bara vara och att dom låter oss vara en del i deras familj varje dag.
❤️ Givetvis min och Tomas familj som oxå alltid ställer upp trots att alla bor minst 30 mil bort.
Det finns trots allt det mörka, så finns det även saker som jag ser fram imot med glädje!
- Vi ska på Iron Maiden med brorsan
- Vi ska mellanlanda hos mamma o pappa
- Ska ha en myshelg med Sara efter midsommar
- Familjen kommer upp på semestern
- Jormrunt
- Ska även försöka få till några vandringar med maken och hunden
- Att få en bra sommar med vänner och familjen ❤️
- Mina systrar från en annan familj ska bli mammor ❤️
Tack för alla skratt och kärlek
Sen så fick jag ett minne på Facebook idag! Denna människa som vi träffade för första gången på typ 10år i fjol!
Sånna minnen gör mig oxå glad!
